Hurra, Lilla A blir 1år idag!

Knappt 6 timmar gammal!

För ett år sedan hade vi precis gått över den beräknade förlossningsdagen, jag som hela tiden varit inställd på att bebisen i magen skulle titta ut för tidigt hade gett upp hoppet om att den skulle komma ut över huvud taget.

Sakta vaggande jag fram ute för att rasta hunden, någorlunda tidigt på morgonen, runt nio-tiden, vilket var tidigt på den tiden! Jag fick se små snödroppar som kämpat sig upp i grannens rabatt och fick härliga vårkänslor. Det var en fin dag, solen lyste och jag mådde bra.

Självklart tog jag en bild på vitsipporna, de vore ju inte riktigt likt mig annars ;)

Vi hade ett rutinmässigt besök hos Barnmorskan inbokat klockan tio, mannen jobbade sena skiftet så han följde med. Hos barnmorskan märkte dem att jag hade på tok för mycket protein i urinen, tilläggas ska att jag hade ett högt värde hela graviditeten men att nu var de ännu högre och risken fanns för havandeskapsförgiftning. Barnmorskan ringde till BB och rådfrågade, dem tyckte vi skulle komma in och ta fler prover och se hur allt stod till. Väl hemma igen för att packa in väskan, vagnen och babyskyddet i bilen satte värkarna igång som på beställning. Vi tog de lugnt, ringde min syster som fick komma hem till hunden efter jobbet ifall vi blev kvar på BB.

Klockan 12 var vi framme på BB i Borås, de tog lite fler prover, sedan fick jag ligga i en halvtimme med massor av sladdar och ett band runt magen för att läsa av värkarna och babyns hjärtljud, de får alla som kommer in göra. Provsvaren dröjde och vid 15-tiden gick vi och åt varsin pizza, då var värkarna så starka att jag fick stanna varje gång. Min enda tanke och rädsla var att de inte fick skicka hem mig nu för då skulle jag bli tokig. Tillbaka på förlossningen hade jag riktigt ont av värkarna, jag vankade fram och tillbaka i koridoren, la mig bredvid mannen och jämrade mig över att jag inte ville åka hem!

I väntan på resultaten

Vid halv fem kom en sköterska och berättade att de bästa vore att babyn fick komma ut, vilken lycka, vi slapp åka hem!

Väl inne på förlossningsrummet testade jag lustgasen för första gången, de var en läskig känsla jag kände mig full och bakfull på samma gång. Mannen skulle också testat den, men tyvärr råkade jag spy i den och sedan var han inte så intresserad av att testa den längre...

Värkarbetet fortsatte och lustgasen gjorde att jag helt tappade tidsuppfattningen, jag kollade på klockan emellanåt och ibland hade de bara gått en minut sedan senast jag kollade och ibland hade de gått flera timmar.

Mannen var hela tiden vid min sida, förutom när han kollade appen för resultat i ishockeyn, vilket jag tursamt nog (för han) fick reda på efteråt! Vid ett tillfälle fick han gå iväg och äta lite kvällsmat, då var jag orolig, men som sagt så tappade jag helt tidsuppfattningen, så lika fort som han gick så var han tillbaka.

Vid 22.33 kom vårat lilla mirakel ut, alldeles geggig, blå och skev men ändå så underbar! Helt otroligt kändes de, det kom så mycket känslor i hela kroppen samtidigt, allt var kaos, men ändå så vackert.

Stolt pappa

Nu, ett helt år senare, är han fortfarande så liten men ändå stor. Jag har gått igenom så mycket de senaste året, känslor, fasor, rädsla, lycka, kärlek... allt tänkbart...

Just nu är de ettårs-trottsen som tar störst plats här hemma. Han ska pilla på allt och ha allt, får han inte de han vill ha stortjuter han och tar man något ifrån honom så blir han så fruktansvärt arg. Nu börjar en ny utmaning - uppfostran!

Lilla Hjärtat, knappt en dag gammal!

/Pernilla